Oavsett vad man har för planer så går det inte att säga nej. Det blir som en oemotståndlig utmaning, typ som att någon skulle kasta ett spädbarn och ropa i luften "TA EMOT!". Då kan man ju inte ta ett steg åt sidan och säga att man inte orkar.
Säger man nej utan en bra anledning (bra anledning = jag har brutit båda benen och kommer inte kunna gå på ett halvår) så kommer man att gå med ångest i en vecka och känna sig som den slöaste människan i världen. Därför var jag tvungen att sticka ut i spåret igårkväll, trots mina planer att ta det lugnt hemma med middag och eventuellt ett kvällsdopp. Det gick skitbra, jag kände mig inte ens trött! Dock var det rätt jobbigt att stretcha efteråt med gårdagens träningsvärk kvar i låren. Grymt tillfredsställande var det i alla fall att få lägga sig i soffan efter nyttig middag, skön dusch och mysig ansiktsmask.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar